Om jag kan få finnas en liten stund i gemenskap varför skulle jag inte röka, tankarna flyger förbi som ett pingisspel i mitt huvud. Ska jag?, eller inte?! Pipan möter min mun innan jag hunnit tänka klart. Valet fanns inte längre, med pipan upptryckt i munnen drar jag in bloss för bloss. Känner jag något? Det kan jag fortfarande inte svara på. Vid den här tiden 13 år var jag så avstängd känslomässigt så jag visste eller kände nog inte något alls längre. Ett skal, levande men ändå till intet för mig själv för min omgivning. Jag ville bara vara en del. En del av något eller någon! Ha en existens i någon form.
Det kontinuerliga rökandet började såklart inte här. Det var bara början av något vad visste jag inte, förstod inte. Men nu var jag någon. En plats hade givits. Var den bra för mig? Nej! Men jag hade en plats. Äntligen!

Man är liten, egentligen gör man allt man kan för att undvika alla former av konflikter! För att slippa höra de fula orden hagla eller för att slippa skämmas över märken som blottas i skolgymnastiksalen.
När man är tio år har man inte en chans mot en nästan två meter lång tjock vuxen människa! Allra helst inte om den människan tänker sätta sig på dig och slå!
Det låter säkert hemskt i dina öron men i min barndom var det vardagsmat! Det konstiga var att det var först drogerna försvann, om dom nu någonsin gjorde det, som våldet startade! Trasdocka, utlämnad övergiven manglad chanslös var jag lämnad åt den vuxna handens våld. Om jag inte lydde såklart!
Det gick inte alltid att vara duktig och lyda. Hur gärna jag än hade velat så var hela mitt jag i uppror! Jag gjorde alltid allt jag kunde för att skydda mina syskon från våldet. Om det innebar att jag själv skulle få det trippla så var det värt det. Mindervärderade mig själv redan som tioåring.
Ibland var frustrationen för mycket, jag blev explosionsartad och till slut kunde inte jag hålla tillbaka längre. Våldet i mig föds.

Jag kommer aldrig glömma första gången jag blivit så rädd för mig själv att jag trodde det var fullt möjligt att ta någon annans liv.
Varenda blomkruka åker med kraft in i väggen, det blir jord överallt. Jag minns tanken, jag orkar inte mer om du bara inte fanns så kanske jag kunde få finnas. En liten stund i allafall! Jag levde så klart men jag fanns aldrig! Kökslådan med knivar dras ut, jag börjar kasta en efter en! Förstår du nu hur illa du har gjort mig att jag inte längre vill eller bryr mig om ditt liv. Jag är 12 år förstår du det 12 år och maktlös i ditt våld!
Jag spar en stund på det som händer sedan det är inte alltid jag kommer blotta mig så öppet och avklätt som i detta inlägg.

Det som ändå gör mig mest arg är samhällets insatser vid den här tiden! Året var någon gång i slutet på 90- talet. Är det verkligen möjligt att vårt system samhällssystem inte kan skydda barn på ett bättre sätt än så här?
Och om nu systemet inte tillåter insatser på den här nivån, hur är det möjligt att vi inte kan anmäla dessa våldsbrott i efterhand! Vi var bara barn, utsatta övergivna och i någon annans våld. Vi hade kanske inte styrka då, vi vågade kanske inte, men främst av allt vuxenvärlden svek oss och vi hade ingen tillit!

Maskrosbarn!

Jag minns fortfarande den där dagen! Vi bodde på landet och ett brev hade kommit den dagen! Brevet var långt men jag minns det som igår hur jag läser raderna upp och ner och om och om igen! Att jag var annorlunda eller inte som alla andra och att vår familj någonstans skiljde sig från andra kunde jag ju snabbt lista ut. Med tanke på att det som för andra var en självklarhet, var något som hos oss alltid saknades!

Vi var aldrig en helhet, en familj eller några som höll ihop likt andra "normala" familjer! Varför visste jag inte, nu vet jag! Den där dagen förstod jag!
Jag förstod varför det här kriget inombords funnits där oförklarligt men jag kunde aldrig förstå vad som komma skulle! Vem jag skulle bli eller hur mitt liv skulle kantas av svårigheter och mitt eget missbruk kunde jag aldrig ana! Med facit i hand så är det inte konstigt att mitt liv blev så jag visste inte annat egentligen då! Jag visste bara varför min familj och så även jag var annorlunda andra/-s!

KNARK

Mamma! Vad är knark?
Det var så jag fick veta att en del av min familj var trasig! Det skulle senare visa sig att hela vår familj var trasig.
Det är också här jag förstår hur lätt det är som maskrosbarn att hamna där själv! För det är det som min blogg till största delen kommer att handla om vägen in i mitt eget missbruk och vägen ut ur det! De allra största svängningar och kontraster desperata handlingar men framförallt en borttappad själ!





Tack snälla jag att jag fick se dig!
Jag visste aldrig vem jag var men jag vet att jag saknade dig under lång lång tid!

Jag vill prata om känslor, förmedla och bearbeta. Reda ut, kanske hoppa över. Jag sitter här på balkongen,vinden blåser i håret denna varma sommardag!
Jag är ensam, det händer inte så ofta att jag har tid och rum för reflektioner! Inte heller har det funnits något vidare utrymme för att dela min historia, det kanske gör det nu.

Det här är början av min berättelse kanske når den ut, kanske inte alls! Den skrivs mest för att tömma det som gjort så ont så länge på insidan! Det finns idag glada saker att skriva om men dom kom av den historia jag ska dela med mig utav!

Självklart är allt jag skriver här i bloggen inte en direkt förankring till en verklig händelse alla gånger! Inte heller till en direkt person! Andra gånger kommer den vara det men alltid med medkänsla ödmjukhet integritet och respekt! Allt negativt i mitt liv är förlåtet, inte glömt, men förlåtet! Och med det kunde jag så även förlåta mig själv!

För det är det jag vill förmedla vikten av att inte klandra sig själv eller andra!
Här och nu oavsett vad som hände igår! Själv-reflektion och personlig-utveckling, möjligheten att påverka det vi kan!

Möjligheten att bli och vara den vi vill!
För är det inte så, att vi alla har samma chans, oavsett om vi getts samma förutsättning?!
fet text