Man är liten, egentligen gör man allt man kan för att undvika alla former av konflikter! För att slippa höra de fula orden hagla eller för att slippa skämmas över märken som blottas i skolgymnastiksalen.
När man är tio år har man inte en chans mot en nästan två meter lång tjock vuxen människa! Allra helst inte om den människan tänker sätta sig på dig och slå!
Det låter säkert hemskt i dina öron men i min barndom var det vardagsmat! Det konstiga var att det var först drogerna försvann, om dom nu någonsin gjorde det, som våldet startade! Trasdocka, utlämnad övergiven manglad chanslös var jag lämnad åt den vuxna handens våld. Om jag inte lydde såklart!
Det gick inte alltid att vara duktig och lyda. Hur gärna jag än hade velat så var hela mitt jag i uppror! Jag gjorde alltid allt jag kunde för att skydda mina syskon från våldet. Om det innebar att jag själv skulle få det trippla så var det värt det. Mindervärderade mig själv redan som tioåring.
Ibland var frustrationen för mycket, jag blev explosionsartad och till slut kunde inte jag hålla tillbaka längre. Våldet i mig föds.

Jag kommer aldrig glömma första gången jag blivit så rädd för mig själv att jag trodde det var fullt möjligt att ta någon annans liv.
Varenda blomkruka åker med kraft in i väggen, det blir jord överallt. Jag minns tanken, jag orkar inte mer om du bara inte fanns så kanske jag kunde få finnas. En liten stund i allafall! Jag levde så klart men jag fanns aldrig! Kökslådan med knivar dras ut, jag börjar kasta en efter en! Förstår du nu hur illa du har gjort mig att jag inte längre vill eller bryr mig om ditt liv. Jag är 12 år förstår du det 12 år och maktlös i ditt våld!
Jag spar en stund på det som händer sedan det är inte alltid jag kommer blotta mig så öppet och avklätt som i detta inlägg.

Det som ändå gör mig mest arg är samhällets insatser vid den här tiden! Året var någon gång i slutet på 90- talet. Är det verkligen möjligt att vårt system samhällssystem inte kan skydda barn på ett bättre sätt än så här?
Och om nu systemet inte tillåter insatser på den här nivån, hur är det möjligt att vi inte kan anmäla dessa våldsbrott i efterhand! Vi var bara barn, utsatta övergivna och i någon annans våld. Vi hade kanske inte styrka då, vi vågade kanske inte, men främst av allt vuxenvärlden svek oss och vi hade ingen tillit!