Om jag kan få finnas en liten stund i gemenskap varför skulle jag inte röka, tankarna flyger förbi som ett pingisspel i mitt huvud. Ska jag?, eller inte?! Pipan möter min mun innan jag hunnit tänka klart. Valet fanns inte längre, med pipan upptryckt i munnen drar jag in bloss för bloss. Känner jag något? Det kan jag fortfarande inte svara på. Vid den här tiden 13 år var jag så avstängd känslomässigt så jag visste eller kände nog inte något alls längre. Ett skal, levande men ändå till intet för mig själv för min omgivning. Jag ville bara vara en del. En del av något eller någon! Ha en existens i någon form.
Det kontinuerliga rökandet började såklart inte här. Det var bara början av något vad visste jag inte, förstod inte. Men nu var jag någon. En plats hade givits. Var den bra för mig? Nej! Men jag hade en plats. Äntligen!